Martin Stensen

1 år sedan du lämnade oss, men aldrig glömd️ Saknar dig Stensen️

Hej Martin, Ett år närmar sig från din bortgång. Det kom precis upp för mig, påminnelsen om att året närmar sig då jag fick det dystra beskedet. Jag älskar dig, saknar dig och tänker på dig. Du finns vid min sida, i mina tankar, du ger mig energi att fortsätta utforska livets djupare gåtor och att förmedla dom till andra. Du finns där för att utbyta några ord, ett skämt, ett leende, jag ser hur vi kan skratta och gråta åt saker som händer i mitt liv. Vår whatsapp chat är stum, enväga, men i mitt sinne så är vår kommunikation fortfarande tvåvägs. Hörs! ;)

Stensen, Stonelate, Marra, Murre Murrej, Marta Stenger, kär vän har många namn. Men Martin, vilken jefvla FRÖJD det har varit att få växa upp med dig. Du har berikat mitt liv så oerhört mycket att det är svårt att få till i text, men jag försöker här. Att bara ha fått bolla allt vad livet slängt i ens väg med en briljant och nyfiken Martin vid ens sida gör att man nästan känt sig lite ofint bortskämd i livets kompislotteri. Att få bli intellektuellt golvad ena stunden i någon av dina utläggningar om rymden, Mozart eller Bobby Fischers storhet för att i nästa stund på benhårt allvar stapla upp vilka Seinfeld-avsnitt som egentligen var bäst. Och ditt skrivande. Jag har aldrig hajat var du lärde dig att skriva sådär. Vissa formuleringar du plitat ner tar jag liksom fram och visar folk. "Kolla här vad min kompis skrev!" Du var också ett levande referensbibliotek. Din hjärna jobbade så snabbt att man inte hängde med i svängarna alla gånger. Du kunde oavsett ämne dra fram en knivskarp parallell från en film-, intervju-, musiktext eller typ nån gammal diskussion vi haft sju år tidigare, som gjorde diskussionen tydligare, fick en att haja till eller hjälplöst fnysskratta för att det var så på pricken. Din intellektuella spänst smittade också av sig på det sättet, för man VILLE hänga med. Vi tog Drama i gymnasiet tillsammans. Två lektionstimmar first thing in the morning. Nervöst tyckte jag. Du körde på utan problem. Vår lärare skrattgrät när du gjorde din gamla gubbe-gestaltning. I delen om improvisationsteater var kontentan att man alltid skulle bejaka den andra. Man skulle gå med på den andres förslag i scenen, säga Ja! Annars stannade scenen upp och dog. Bilden av dig jag vill minnas är att du levde den där improvisationssketchen. Du bejakade, hakade på, sa alltid ja när det vankades upptåg, idioti eller äventyr. Fallskärmsjägare, 81-landslaget i basket, Toastmaster två år i rad på Nobelfesten (där du fick komplimanger av den japanske pristagaren för ditt perfekta uttal 😃, kårordförande på Handels...och helt plötsligt kunde du arabiska! Listan kan göras lång vad du hann med under din tid här. Det kanske inte var så dumt det där med att säga ja. Det är också därför jag vet att det egentligen inte var du som precis sa nej. Det var någon annan. Något annat. Att min mest levnadsglada kompis tvingades till att tacka nej så här. Det är inte rättvist och det är fel. Tänkte på att dra en platt referens till Bröderna Lejonhjärta. Något om att skrika "DU RÖR HONOM INTE, HÖR DU DET!" Som Jonathan skrek till Katla. Det hade man velat skrika till det där dumma Något. Det hade känts skönt. Men det hade nog inte hjälpt, tråden du balanserade på var alldeles för skör för sista sekunden Hail Marys. Okej, dags att wrap it up. Jag känner mig så himla tacksam och lyckligt lottad för att jag fick chansen att vara din vän så länge det varade. A Beautiful Mind. Vila i frid Martin ️

Stensen, Stonelate, Marra, Murre Murrej, Marta Stenger, kär vän har många namn. Men Martin, vilken jefvla FRÖJD det har varit att få växa upp med dig. Du har berikat mitt liv så oerhört mycket att det är svårt att få till i text, men jag försöker här. Att bara ha fått bolla allt vad livet slängt i ens väg med en briljant och nyfiken Martin vid ens sida gör att man nästan känt sig lite ofint bortskämd i livets kompislotteri. Att få bli intellektuellt golvad ena stunden i någon av dina utläggningar om rymden, Mozart eller Bobby Fischers storhet för att i nästa stund på benhårt allvar stapla upp vilka Seinfeld-avsnitt som egentligen var bäst. Och ditt skrivande. Jag har aldrig hajat var du lärde dig att skriva sådär. Vissa formuleringar du plitat ner tar jag liksom fram och visar folk. "Kolla här vad min kompis skrev!" Du var också ett levande referensbibliotek. Din hjärna jobbade så snabbt att man inte hängde med i svängarna alla gånger. Du kunde oavsett ämne dra fram en knivskarp parallell från en film-, intervju-, musiktext eller typ nån gammal diskussion vi haft sju år tidigare, som gjorde diskussionen tydligare, fick en att haja till eller hjälplöst fnysskratta för att det var så på pricken. Din intellektuella spänst smittade också av sig på det sättet, för man VILLE hänga med. Vi tog Drama i gymnasiet tillsammans. Två lektionstimmar first thing in the morning. Nervöst tyckte jag. Du körde på utan problem. Vår lärare skrattgrät när du gjorde din gamla gubbe-gestaltning. I delen om improvisationsteater var kontentan att man alltid skulle bejaka den andra. Man skulle gå med på den andres förslag i scenen, säga Ja! Annars stannade scenen upp och dog. Bilden av dig jag vill minnas är att du levde den där improvisationssketchen. Du bejakade, hakade på, sa alltid ja när det vankades upptåg, idioti eller äventyr. Fallskärmsjägare, 81-landslaget i basket, Toastmaster två år i rad på Nobelfesten (där du fick komplimanger av den japanske pristagaren för ditt perfekta uttal 😃, kårordförande på Handels...och helt plötsligt kunde du arabiska! Listan kan göras lång vad du hann med under din tid här. Det kanske inte var så dumt det där med att säga ja. Det är också därför jag vet att det egentligen inte var du som precis sa nej. Det var någon annan. Något annat. Att min mest levnadsglada kompis tvingades till att tacka nej så här. Det är inte rättvist och det är fel. Tänkte på att dra en platt referens till Bröderna Lejonhjärta. Något om att skrika "DU RÖR HONOM INTE, HÖR DU DET!" Som Jonathan skrek till Katla. Det hade man velat skrika till det där dumma Något. Det hade känts skönt. Men det hade nog inte hjälpt, tråden du balanserade på var alldeles för skör för sista sekunden Hail Marys. Okej, dags att wrap it up. Jag känner mig så himla tacksam och lyckligt lottad för att jag fick chansen att vara din vän så länge det varade. A Beautiful Mind. Vila i frid Martin ️

Tack för en fantastisk ceremoni och minnesstund igår. Jag är väldigt glad att jag fick sjunga Tower of Song för Martin. Jag hade svårt att samla mig för att tala men vill dela några ord om och till Martin. Martin, Jag tänker på dig varje gång jag hör en tung syntbas tillsammans med en melankolisk melodi. Varje gång jag hör en finurligt formulerad textrad eller läser ett stycke som berör så som dina egna texter kan göra. Jag tänker på dig varje gång jag vill skicka ett utförligt klagobrev till en kundtjänstavdelning eller observerar idiotisk byråkrati som gränsar till det bisarra. Vi träffades när jag var 19 år när du tog in mig till kollektivet på Tulegatan 30 där jag format några av mitt livs starkaste vänskaper, dig inkluderad. Du blev direkt både storebror, mentor och vän. Jag ville göra dig stolt och jag var stolt över att känna dig. Vi bodde sedan i samma hus på Östermalmsgatan där vi kunde smyga genom vinden för att hälsa på varandra. Du fick nyckel till min lägenhet så att du kunde låna internet eller toalettpapper när det var slut vid olägliga tillfällen. Jag blev alltid glad när du satt och spelade tv-spel i min lägenhet när jag kom hem efter plugget. Du visade dina dikter och jag försökte förvandla dom till sånger. Senare på Teknologgatan var du som en i familjen under de rutinmässiga kusinmiddagarna varje söndag. Du visade att du tyckte om en och du uppskattade det man hade att komma med, även om man själv inte tyckte det var något speciellt. Du byggde självförtroende hos mig och dom omkring dig. Jag hoppas du förstod hur mycket vi uppskattade dig. Du var en samtalspartner när man behövde bolla jobbiga tankar och livets svåra frågor. Eller när man bara behövde sig ett gott skratt. Du var en mästare i att se det vackra i det lilla. En handskriven lapp från Grand Hotels lobby. En soluppgång med Nico och These Days i lurarna. Att du hade språkets gåva är en underdrift och jag ser dig sitta i ditt Tower of Song och skriva klart den där romanen som du hade i dig men inte riktigt fick ut. Jag sörjer att jag inte kunde hjälpa dig mer när du mådde dåligt. Jag sörjer att vi föll ifrån varandra de sista åren, men jag blir samtidigt glad över att höra hur fint du hade det med Hanna och att du har mått bra under den tiden. Jag är otroligt glad för tiden vi fick ihop och önskar att du fanns kvar här. Kompis - jag saknar dig och jag kommer aldrig att glömma dig. Var fri, Martin!