Information

Kristina Widman

  • 1929.04.13 - 2018.09.12

Nekrolog

Författaren Kristina ”Dicki” Widman, Kolbäck, har avlidit i en ålder av 89 år. Närmast anhöriga är sönerna med familjer, Staffan med barnen Katja och Henrik, Måns, och Per med hustru Karin och dotter Sophia.   Det rimmade väl med Dickis personlighet att det var Tjechovs novellsamling Damen med hunden hon läste den sista kvällen, vilket hon berättade för sonen Måns i telefon. Dels på grund av den vemodiga tonen, dels på grund av formatet. Det var i novellformatet Kristina Widman själv excellerade som författare. Sammanlagt gav hon ut nio böcker efter debuten 1957, varav fem novellsamlingar. Hennes förmåga att fånga upp dåtidens nya intresse för psykologi uppmärksammades. ”En beundransvärt säker debut” skrev Olof Lagercrantz i DN om Rönnträden, och 1964 mottog Kristina Widman tidningen Vi:s litteraturpris.  Senast 2008 uppmärksammades Vinterdagarna som ”en topproman” i Sveriges Radio av Louise Epstein som då intervjuade Kristina Widman.   Mamman Irma S:t Cyr var författare liksom mormoderns bror, Hjalmar Bergman. Dicki tog aktiv del i Hjalmar Bergman-sällskapet som närmast levande släkting.   Efter studenten gifte hon sig med museimannen och konsthistorikern Dag Widman, de fick de tre sönerna. 1989 ingicks ett andra äktenskap med civilingenjör Einar Svensson.   Kristina Widman arbetade som biblioteksassistent och senare i livet som sekreterare vid Försvarsstaben. Förutom författande och umgänget med barnen ägnade hon sig gärna åt musik. Som lyssnare, men även som utövare vid sitt lilla klavikord. Ett instrument som är ett hantverk och en vacker trämöbel i motsats till en synt. En glädje för både ögat och örat. Det var omsorgen om detaljerna, omläsningar av klassikerna, kvalitet mer än dess överflöd som en vacker dukning utan extravaganser, som var hennes signum.   I mina unga år stod jag Dicki nära, inte enbart som fästmö till sonen Måns utan som vän. Hon var alltid nyfiken på den unga generationen och följde gärna med på parkfester och festivaler. Jag minns henne bäst sittande i gräset vid något av dessa tillfällen stillsamt intresserad som vanligt av att vara med oss unga, utan kritisk granskning av klädstilar eller ljudnivåer utan alltid närvarande i stunden, alltid lätt att vara sig själv med.   Vi fann varandra i en kärlek till livets skörhet, dess oundvikliga sönderfall. I kärleken till litteraturens förmåga att fånga den rätta melankoliska tonen och bevara minnet av det som en gång var.   Neta Norrmo, kulturjournalist

Bilder, Video och Ljud

Har du material du vill dela med dig av, eller av annan anledning vill komma i kontakt med administratören för denna minnessida kontaktar du: